Det är tanken som räknas...
Vad behöver jag? Vad måste jag ha? Vad vill jag ha, men inte kan få?
Jo ett riktigt dass, utetoaletten känns inte så fräsh...ok, mer allmänt så behöver jag oftast det jag vill ha och så att det blir alldeles outhärdligt med väntan att jag bara måste ha det, speciellt om jag inte kan få det.
Är gräset grönare på andra sidan kanske eller är det enbart jakten efter det man inte har men kanske kan få om man lyckas besegra kampen? Är det alltså vägen dit som lockar, istället för målet i sig? och i så fall om så vore kan ju vägen bli intressantare om målet ligger längre bort, ja då måste man ju kämpa ännu hårdare, en riktig utmaning alltså och vad blir belöningen vid regnbågen då när man varit extra duktig, vi vill ju ha större vinster...inte minst i form av bekräftelse på att man är bra om inte bäst på att få det man vill ha. Det absolut skönaste är ju att ta en varm och skön bastu efter ett riktigt hårt träningspass...då kan verkligen slappna av..
Jag har fått mycket gjort idag. Har verkligen jobbat hårt, så nu sitter jag här med gott samvete och skriver och känner mig riktigt nöjd över dagen och är avslappnad. Jag har presterat mycket idag, jag känner mig riktigt stolt över att både ha klippt gräsmattan och krattat det, den var inte lite heller. Så nu vet ni det. Att jag är duktig. Och det kändes inte alls bra att säga det, det lät så ego. Varför kan vi aldrig vara nöjda och tacka oss själva för vår egen insats utan att känna sig för bra? Kanske styr jantelagen omedvetet inom mig? Jag ska inte vara så jättebra, då blir jag för egenkär...när kan jag då vara stolt över mig själv? Eller är det bara så att jag helst inte ska tala om det för andra?
Tänka att fan vad jag var duktig efter det här slitgörat, men istället säger vi högt...det var inte så farligt egentligen...lite måste man ju jobba.
Jakten fortsätter alltså efter belöningen, vi är ständigt på vägen och jagar...och väntar när den ska komma.
Det bästa med skrivandet är ju att man kan förmedla tankar, som man annars kanske inte pratar om allmänt. Vi smygläser och vet i hemlighet vad sanningen egentligen är och så tänker vi...det behöver vi, vi måste ha våra tankar för vi kan alltså inte alltid få den belöningen vi vill ha.
Må väl och sov så gott.
Jo ett riktigt dass, utetoaletten känns inte så fräsh...ok, mer allmänt så behöver jag oftast det jag vill ha och så att det blir alldeles outhärdligt med väntan att jag bara måste ha det, speciellt om jag inte kan få det.
Är gräset grönare på andra sidan kanske eller är det enbart jakten efter det man inte har men kanske kan få om man lyckas besegra kampen? Är det alltså vägen dit som lockar, istället för målet i sig? och i så fall om så vore kan ju vägen bli intressantare om målet ligger längre bort, ja då måste man ju kämpa ännu hårdare, en riktig utmaning alltså och vad blir belöningen vid regnbågen då när man varit extra duktig, vi vill ju ha större vinster...inte minst i form av bekräftelse på att man är bra om inte bäst på att få det man vill ha. Det absolut skönaste är ju att ta en varm och skön bastu efter ett riktigt hårt träningspass...då kan verkligen slappna av..
Jag har fått mycket gjort idag. Har verkligen jobbat hårt, så nu sitter jag här med gott samvete och skriver och känner mig riktigt nöjd över dagen och är avslappnad. Jag har presterat mycket idag, jag känner mig riktigt stolt över att både ha klippt gräsmattan och krattat det, den var inte lite heller. Så nu vet ni det. Att jag är duktig. Och det kändes inte alls bra att säga det, det lät så ego. Varför kan vi aldrig vara nöjda och tacka oss själva för vår egen insats utan att känna sig för bra? Kanske styr jantelagen omedvetet inom mig? Jag ska inte vara så jättebra, då blir jag för egenkär...när kan jag då vara stolt över mig själv? Eller är det bara så att jag helst inte ska tala om det för andra?
Tänka att fan vad jag var duktig efter det här slitgörat, men istället säger vi högt...det var inte så farligt egentligen...lite måste man ju jobba.
Jakten fortsätter alltså efter belöningen, vi är ständigt på vägen och jagar...och väntar när den ska komma.
Det bästa med skrivandet är ju att man kan förmedla tankar, som man annars kanske inte pratar om allmänt. Vi smygläser och vet i hemlighet vad sanningen egentligen är och så tänker vi...det behöver vi, vi måste ha våra tankar för vi kan alltså inte alltid få den belöningen vi vill ha.
Må väl och sov så gott.
Kommentarer
Trackback
