Nattens ande..
Jag kan inte sova som vanligt. Det är sent igen. Såhär har det nu varit över en vecka. Jag somnar inte förrän sent någon gång vid gryning.
Jag kommer ihåg när jag var barn...(låter som en gammal tant nu)...då liksom nu höll jag mig ofta vaken om nätterna.
Det är något med natten som lockar mig, jag trivs då när allt står still. Nu när jag tänker efter så har jag ju på något udda sätt kännt samma behagliga mystik i kyrkogårdar...det är nog den här stillheten och det är något tidslöst med det, allt stannar upp och dör ut...eller förlivar det som dött och bortglömt. Man andas och lever...som ett med sin innersta "ande" och är det inte då man oftast brukar komma på dom bästa berättelserna eller idéerna? Jag skriver ofta bra på nätterna just och är mest kreativ då.
Jag är inte rädd för "andar", däremot var jag det när jag var liten. Jag vågade ofta inte somna utan en tänd lampa.
Jag kunde intala mig till att det stod någon bredvid sängen om jag skulle vända mig om eller om jag istället låg och såg mot den mörka dörröppningen, att någon skulle dyka upp där...helt idiotiskt..eller?
Tack och lov lider jag inte av samma tankar längre...fast..det hörs väldigt mycket småljud i en liten stuga ute i skogen. Jag älskar tystnaden och det gör ju att jag också hör en del, när jag är vaken om nätterna, något som prasslar eller knakar till...men då har jag ju intelligens och vet att det finns råttor under golvet, trägnagare som baggar och myror, fåglar, älgar, rävar och ....björnar..okej, det finns alltså andra så kallade mindre skrämmande besökare...jag känner mig helt lugn. Så nu ska jag bara låsa dörren, gå upp på vindan, lägga mig och släcka lampan.
Vi säger godnatt.
Jag kommer ihåg när jag var barn...(låter som en gammal tant nu)...då liksom nu höll jag mig ofta vaken om nätterna.
Det är något med natten som lockar mig, jag trivs då när allt står still. Nu när jag tänker efter så har jag ju på något udda sätt kännt samma behagliga mystik i kyrkogårdar...det är nog den här stillheten och det är något tidslöst med det, allt stannar upp och dör ut...eller förlivar det som dött och bortglömt. Man andas och lever...som ett med sin innersta "ande" och är det inte då man oftast brukar komma på dom bästa berättelserna eller idéerna? Jag skriver ofta bra på nätterna just och är mest kreativ då.
Jag är inte rädd för "andar", däremot var jag det när jag var liten. Jag vågade ofta inte somna utan en tänd lampa.
Jag kunde intala mig till att det stod någon bredvid sängen om jag skulle vända mig om eller om jag istället låg och såg mot den mörka dörröppningen, att någon skulle dyka upp där...helt idiotiskt..eller?
Tack och lov lider jag inte av samma tankar längre...fast..det hörs väldigt mycket småljud i en liten stuga ute i skogen. Jag älskar tystnaden och det gör ju att jag också hör en del, när jag är vaken om nätterna, något som prasslar eller knakar till...men då har jag ju intelligens och vet att det finns råttor under golvet, trägnagare som baggar och myror, fåglar, älgar, rävar och ....björnar..okej, det finns alltså andra så kallade mindre skrämmande besökare...jag känner mig helt lugn. Så nu ska jag bara låsa dörren, gå upp på vindan, lägga mig och släcka lampan.
Vi säger godnatt.
Kommentarer
Trackback
