chicadella

Så går dagarna och jag hinner knappt skriva något..Nä, nu ska jag skärpa mig. Problemet jag har haft har varit att mina vakendagar är helt utan ordning. Jag sover ganska konstiga tider, är upp på nätterna och sover in sent på dagen, vilket har gjort mig rätt så utmattad när jag sedan vaknat...och sen så är det en hel del som jag vill uträtta under dagen.

Jo snart så åker jag till finland..ni som inte vet, men jag är svenskfinsk, inte finlandssvensk med den där brytningen, utan en tjej från sverige med finsktalande föräldrar. Därmed har jag lärt mig finska flytande, vilket många inte fått möjlighet till som är uppväxta med finska föräldrar, då de försökt med det integrera sina barn i det svenska samhället.
Det finns många med finsk härkomst uppe i norrland, då grannlandet finland ligger så nära gränsen och jag har träffat många, som faktiskt tycker att det är lite sorgligt att de inte lärt sig sina föräldrars språk.
I min familj har det varit en självklarhet, då de inte kunde ett ord svenska när de flyttade hit till Sverige och då har man förståelse för vilken kamp de genomgått i språket och i försöket att träffa nya svenska vänner, lyckligtvis på den tiden då de flyttade hit fanns det väl etablerade finska föreningar med många medlemmar, via den fick de många vänner. Och då menar jag lyckligtvis..trots det fick de även svenska vänner, men vad många inte förstår är att det var nog tack vare finska föreningens tjänst, det gjorde att de trivdes här bättre och kände sig tillfreds i det svenska samhället och fick en tryggare tillvaro, vilket även rodde sig hem hos svenskarna...så vänskapsbanden växte i takt med trivseln och glädjen, därmed även viljan att lära sig svenska, alltså i och med välmåendet.


Jag önskar och hoppas föreningarna kommer tillbaka med sin storhetstid, som var för några tiotals år sedan.
Nu är de ju avsevärt mindre, med knappt några få medlemmar kvar. Det fanns en gemenskap mellan de samspråkiga, vilket jag tycker idag saknas lite och är egentligen viktigt. Det är viktigt att värna om sina rötter, för de utgör grunden för våran identitet. Vi lever idag i ett mångkulturellt samhälle och vi bör nog integrera oss in i det nya samhället, som blivit.
Vi är inte enbart svenskar idag, det är oerhört många antal miljoner i Sverige, som har utländsk bakgrund.

Jag kom att tänka på ordet identitet. Jag har själv gått djupare in i mig själv och försökt analysera vad jag vill, min självbild i hur jag ser mig själv. För att återgå till svenska vänner, så är (nästan) alla mina vänner svenskar, förutom då en om man inte räknar med närmaste familjen. Jag berättade för en kompis att jag känner saknad till Finland just nu och hon trodde jag ville träffa min familj då en del av dem bor där.

Visst vill jag det, men också för att jag dels känner mig finsk, vilket hon inte förstod. Hon påstod bestämt att jag var svensk, född och uppvuxen, som jag är här. Jo visst, men jag känner mig finsk. Det är den där närheten till sitt språk, som man är uppväxt med och den stilen eller...det är så svårt att förklara. Det gäller hela min personlighet, värderingarna..bastandet, sättet..som jag känner igen hos finländarna mer. Jag vill inte låta nerlåtande mot svenskar, jag är ju också svensk..men, jag pratar bara om mina rötter, min identitet. Då och då behöver jag landa i mig själv, som jag har gjort den senaste tiden, funderat mycket om mig själv och så har jag fått en enorm saknad till Finland.

Det är intressant det här med rötter och identitet, vilket jag på något sätt vill fördjupa mig mer i och det kommer jag att göra, om hur viktigt det är att värna om den både språkligt och kulturellt.

På måndag reser jag till Finland..lappland, och visst tar jag med mig datorn, så får ni följa min tid där sedan.

Kramar Chicadella...

Har du någonsin blivit förälskad över en natt? Blivit totalt överraskad av känslorna?
Kännt dig fjäderlätt och helt bortkommen, men dock så medveten om er två just där just då och samtidigt så rädd?

Rädd för att blotta sig och rädd för att förlora varandra för evigt? Har du någonsin upplevt känslan av att ha förlorat just den kärleken för evigt efter denna överväldigande natt? Upplevt chocken efteråt över att ni aldrig faktiskt kommer att ses mer? Har du någonsin upplevt den..saknaden? Hur den borrat ett hål inom dig och kännt skuldkänslorna forsla över dig...att du kanske skulle varit mer..gjort mer..visat mer..just där..just då...?

Jag har gjort det..

...och jag lärde mig..att inget i livet är förutsägbart, du kan aldrig veta i förväg och allra minst när det händer att livet förändras på en bråkdel av en sekund...och hur allt trots allt kan vända sig till det positiva!

...allt har en mening...jag vet nu mer, vad det handlar om...nu kan inga kedjor längre hålla mig fast...watch out...

Kram C

Förlåt att jag inte har skrivit något på några dagar. Helgen gick verkligen snabbt och så tog jag det bara lungt med lite bastu och trevligt umgänge.

Just nu sitter jag och dricker kall cola ur min "skytten" mugg. Jag är nämligen en skytt i horoskopet och muggen har jag haft sen "liten".. jag trodde tidigare på horoskop och läste mycket sådant, men nuförtiden vet jag faktiskt inte vad jag ska tro.
På min mugg står det att jag är "En evig optimist. Vän av naturen och äventyrslysten. Utpräglad känsla för rättfärdighet. Roar sig gärna!" så håller jag väl med...är det inte jag?
Sitter här i stugan, älskar havets skvalpande, roas av det och visst älskar jag äventyr och överraskningar eller åtminstone hoppas på det och klart jag vill att rättvisa skipas..vill någon motsatsen?

...Horoskop i all ära..jag är ju en "skytt" så helsikes bra verkar jag ju vara..allt det där...hmmm...fast vem är inte allt det där? Om inte önskar sig vara så kanske inte vågar vara det? För vilka är vi egentligen innerst inne, där i det dolda lilla rummet, som gömt sig i mörkret i alla dessa år och som kanske syntes i solljuset någon gång i barnaåren, när man ännu inte hade bekymmer eller begränsningar?...Så vad ska man tro? Jag skyr lite för etiketter..

Okej, nu så är det en ny dag. Jag var vaken till halvsex imorse, det blev inte alls som jag tänkte mig, men vad vore livet om allt var förutsägbart tråkigt. Jag sov lite längre idag än igår, men nu struntar jag faktiskt i det. Det är sommar, jag är ledig och tar nu allt som det kommer. Jag gör, som jag känner helt enkelt...det lät väl ändå positivt, kanske drömde jag gott inatt..eller imorse..nåväl.

Idag ska jag klippa gräsmattan och träna. Jag vet inte mer vad jag ska göra, det känns, som en mellandag idag, jag tänker inte på igår, inte på imorgon, det är nu...en dag då man inte bryr sig så värst, mår rätt okej och vet inget om morgondagen, för jag bryr mig faktiskt inte. Allt får komma, som det kommer.

Det känns ganska skönt att känna det. Det är nästan så man befinner sig i ett flow, ni vet då allt bara flyter på, utan ansträngning, som att befinna sig i ett slags gränsland...in middle of no where..i skogen..i stugan, i en värld där luften omges av frisk björkdoft. Kanske kommer jag med en härlig dikt snart, vi får se.

Vi ses.
/Chica..

Vad är det som får mig att gå upp på morgonen? Finns det några hjälpmedel?
Jag får så dåligt samvete, när jag sover för länge och slösar bort en del av tiden på dagen.  Konstigt nog blir jag även tröttare ju senare jag stiger upp ur sängen. Jag tror visst att flera andra har upplevt samma sak som jag. Man får helt enkelt mer gjort under dagen om man går upp tidigt. Det piggar upp min självkänsla, så måste det vara, då brukar jag må så bra, känner mig lite stolt över att jag tagit mig upp ur sängen, ja i tid.

Kanske är det så att det är en viss stolthet inom mig som växer då, eller att min hjärna kommer igång bättre och får mig också att känna mig mer positiv, jag vet inte om det finns någon forskning inom det, troligtvis.
För sover jag in sent på dagen och går upp sent, så känner jag mig ovanligt eller kanske ändå vanligt nog tröttare än om jag hade gått upp tidigt på morgonen. Jag blir seg, det har jag upplevt ofta, inte nog med att jag blir "mossig" i huvudet. Det är som om hjärnan inte kommer igång med speedfart på samma sätt annars. Jag blir trögtänkt, orkar inte, jag har dåligt samvete för att jag slösat bort halva dagen..morgonen, jag skulle ha fått gjort så mycket mer annars, kanske kommit på bättre saker att skriva om, varit mer intelligent.

Min tanke är nu att jag faktiskt leder mig själv till en negativ inställning...jag har ingen ork eller lust till något som laddar upp mig, jag finner ingen kraft till att köra igång med något nytt...kanske imorgon, då ska jag gå upp tidigare, kanske redan vid 8.00, för då ska jag hinna träna också och sen skriva en del och kanske gå på stan, om det inte regnar kan jag säkert klippa gräsmattan och så måste jag se till mina räkningar, sortera lite och städa, kanske också hinna ringa några viktiga samtal, men.... imorgon. Just nu orkar jag inte, jag kör på "autopilot" utan egentlig mål.
Min hjärna och kropp samspelar inte. Jag borde...men...okej, nu borde jag skärpa mig. Det regnar ute, trist, jag borde träna, jobbigt, kanske äta frukost, fast jag är inte så hungrig...men jag måste..annars kan jag ju dö..om jag inte äter...måste, jag måste..sä känns det.

Jag kom över en artikel på http://www.lifemanship.net/blog/ om vad som ger lycka? Där jag kom fram till en punkt om mindfullness.. jag fastnade. Jag känner mig inte här och nu, just nu, för jag tänker på allt jag ska göra imorgon.
Om du har mål att sträva efter, så finner hjärnan lösningar, som hjälper dig att lättare kunna ta beslut och hjälper även att filtrera bort allt skit ifrån din hjärna, så står det i artikeln. Visst stämmer det! Jag har ju inget mål idag, jag kör på autopilot och tänker istället på framtiden..på vad jag ska göra imorgon...morgondagen är mitt mål, inte idag, därför är jag helt passiv och lever inte i nuet.
Så då vet jag det...vad bör jag göra då?

Jag måste ändra på min inställning, kanske fungerar det att göra en sak i taget?
Plocka in morgondagens uppgifter kanske liite försiktigt in i dagens, men bara en i taget så får jag se...annars pallar jag inte, det blir för jobbigt annars. Jag måste..måste gå upp tidigt...imorgon, för då är det minsann en ny dag för mig.

Tack och hej, vi syns imorgon.
Ha en trevlig dag ...idag.

/Kram på er.

Jag kom att fundera på något viktigt idag. Jag uppmärksammade en egenskap hos mig själv, som jag inte tidigare uppfattat. Det hände visst något. Jag har lagt mycket tid på att försöka analysera mig själv och vad jag vill med mig själv, inte med mitt liv utan hur jag vill vara, vad är mitt mål i mig själv? I vilket värdefack vill jag placera mig själv i? Och om jag nu har gjort mina val i dessa, så varför tar jag inte bara och förändrar mig själv? Och lever upp till dem? Utan fortsätter dock som vanligt med samma beteendemönster.... och då hände något, det sa bara klick i en viss situation..jag visste att det var fel, men jag agerade totalt annorlunda emot mig själv.
Jag grubblade över det ett tag efteråt, att vad det var som hände egentligen. Då förstod jag.
Det var en blockering.

Jag läste lite om blockeringar..det sitter nu och gnager i mig. Jag har upplevt, verkligen upplevt en blockering medvetet. Det är lätt att man ofta gör och säger något, utan att riktigt förstå att det är en blockering i dig själv du just nu upplever.

Att du försöker blunda för verkligheten och bara acceptera situationen, trots att du blivit kränkt eller känt dig nedtryckt på något sätt eller försökt för mycket utan resultat.
Kanske ville du ha just den där bekräftelsen du faktiskt verkligen skulle behöva mest av allt, men vet att du inte kan få det, trots detta så fortsätter du försöka oavsett ditt nederlag. Jag kan inte förklara det mycket bättre, kanske ifall du tänker dig en situation som du hoppats skulle bli som du tänkt dig och det inte alls blir så. Dina förväntningar går i kras och det nederlaget du just upplevt, döljer du väldigt bra och fortsätter, som om de skulle vara uppfyllda trots allt.
Du skapar dig själv en hinna över verkligheten, vill inte se och kanske intalar dig själv också till att allt är faktiskt ganska bra nu. Det är en blockering jag talar om.

Jag googlade och läste alltså lite om blockeringar och förstår nu vad det handlar om. Vad min blockering handlar om. Det har att göra med minnen och upplevelser i uppväxten eller kanske nyliggande konflikter som sänkt på ditt självförtroende eller självbild och som gjort att du fastnat i detta. Jag förstod min blockering om vad det handlade om med hjälp av att jag kopplade den situationen jag var i till en liknande situationer jag upplevt tidigare med mina nära eller med andra och begrep också att jag upplevt samma mönster i min uppväxt. Så därmed har jag "skaffat" mig en blockering.

Nu när jag känner till den, vet jag att det är något jag måste jobba på. Men allt är visst inte så lätt. Jag blev själv förvånad över mitt svaga beteende, uppmärksamma ett "svagt" beteende, för det är vad en blockering är. Man skyddar sig helt enkelt. Jag ser det här som en höjdpunkt idag, för nu vet jag det och varför jag gjorde det. Tänk att det ska ta sån tid att komma på något..som en blockering. Har du några? Och ifall vad och vet du varför du specifikt har just den blockeringen? ...det kan vara både spännande och skrämmande att komma på dem.

Okej att jag är kräsen, men hans sångröst.

http://www.youtube.com/watch?v=IGjaM-_bT88

Och den kinesiska versionen...

http://www.youtube.com/watch?v=xt4OL6Vuwug&NR=1

Mitt hjärta smälter.

Jag tycker att det är ganska skönt att slippa krav och bara sitta här i min stuga och skriva i lugn och ro. Jag har haft ett långt förhållande bakom mig, som jag bestämt inte vill ha tillbaka. Det är gammalt och dött för evigt och så har jag dessutom smakat på bättre sorter efteråt...

Häromdagen när jag skulle till min bil, som stod på en parkering, steg en kille just ur sin bil.
Jag kommer gående och han stannar upp och glor på mig, så går han försiktigt och betalar sin plats, men släpper inte blicken ifrån mig, inte ens när jag kör förbi honom med bilen, han fortsätter att följa mig med blicken...åh gissa om jag fick dåligt samvete. Han var ju riktigt snygg och söt och såg så ledsen ut när jag bara stack sådär. Men så vet man ju inte avsikten...

Visst är jag öppen för att träffa en ny...men vad skulle jag ha gjort? Gått fram och frågat om han vill träffa mig? Sugen på en dejt? Vill du ha mitt telefonnummer? Eller vill du bara komma hem till mig nu på en gång och? Jag är gratis...

Det lät väl cyniskt, nej jag vet att jag bör tänka positivt. Men jag har faktiskt upplevt en hel del, blivit raggad av alla de sorter, gubbar (den äldsta vid 70år, som ville bjuda mig på en lunch och laxar som han fångat), tjejer, hunks, tonåringar (för att jag ser jävligt ung).., det är blickar och kommentarer hit och dit, har upplevt trakasserier och avundsjuka, blivit retad på lågstadiet av killar, för att jag var liten och söt och väldigt känslig, en man i England trodde jag var en polsk prostituerad och ville fotografera mig när jag jobbade där som au-pair i 20 årsåldern...you name it! Men jag har inte tappat tron på guys... jag är bara något kräsen.

Den bästa förförelsetekniken som kanske skulle kunna funka på mig är när en kille visar sin känsliga sida, är en god lyssnare, en som visar empati och förståelse, men det viktigaste är trots allt ärlighet. Inget spel där han försöker uppnå bästa resultat av att försöka imponera på mig, utan att han verkligen kan visa alla sina känslor öppet bara de är ärliga att han är sig själv, inte konstlad utan väldigt trygg i sig själv. Sen vill man ju också höra att man själv är rätt skön (som person)..det ger en mycket att få positiva kommentarer, dessa glömmer man inte.

Sen tycker jag kanske att vi måste våga lite mer, ta mer risker, vara lite på..när man vill något och inte blyga sig för mycket...skapa lite drama i sitt liv. Jag älskar drama, när det händer..för är vi ändå inte här en alldeles för kort tid. Jag känner för att ta lite mer risker...faktiskt. Vad har man att förlora..eller hur? Be a crazy girl..

Okej, nu så måste jag i alla fall ta och städa här hemma, vi får synas sen senare..


/Chicadella

Foto: Hans Engström

I gränslandet jag sväva

det är svårt att välja

när skuggan mig vill förfölja

och det över mig kan skölja

/Chicadella.


Vad är det som gör att man längtar tillbaka till någon, när man vet att det inte var bra för en? När det är så att man själv vet att han faktiskt sårade en riktigt ordentligt, att du fick kämpa för att komma över din sorg. Inte för att man glömt, för det har man definitivt inte gjort, allt sitter ju där och gnager dock ändå under ytan och du vet, men...

Det är klart att alla vill tänka positivt, alla har vi förhoppningar om att det kanske skulle bli annorlunda den här gången om jag bara...om jag bara ändrade på mig. Och så är vi där igen, vems var felet? Ja, vems var det egentligen? Vem var det som sårade vem? Och vad gjorde jag för fel? Ojojoj, det finns mycket fel på mig, jag vet...jag vet att jag inte är perfekt, men ändå kanske inte riktigt som man kanske borde ha varit..så kommer den, mitt dåliga samvete. Det var nog ändå mitt fel, om jag bara hade visat mer eller sagt lite annorlunda eller kanske rent av hållt tyst, jag hade ju ingen rätt att börja ställa för mycket krav, vi var ju inte gifta...men, han sårade ju mig...faktiskt.

Ja, så tänker jag i alla fall och bollar mig fram och tillbaka. Jag hatar honom, saknar honom, tycker synd om honom och så älskar jag honom tills jag hatar honom igen. Det är inte en klok värld vi lever i. Jag försöker att komma bort från känslorna istället och tänka rationellt.

Hur gör idrottare, när de känner sig som sämst? Jo de peppar sig själva, de har lärt sig att tänka positivt.
Jag har provat det ett antal gånger nu när jag börjat känna sådär dålig igen. Ja, då har jag vänt på steken istället och tänkt över alla de bra saker jag gjort och fått till det, som jag annars kanske inte hade gjort om jag stannat kvar och fortsatt med honom. Ett viktigt råd är alltså att lära sig att styra sina tankar omvänt till att tänka positivt om dig själv och negativt om honom, som på alla de gånger då han faktiskt sårade dig och stanna där, känn efter, gråt eller känn ilska över det, jag lovar att det lättar sen och du slipper skuldkänslorna. Det är bara en fas av bearbetning vi behöver gå igenom.

/ Love Chicadella..

Hittade en artikel om drömtydning för er som är intresserade. Visste för övrigt inte att kaffedrickande och dåligt samvete kan göra att du inte drömmer tillräckligt och det att vi drömmer i regel 5 till 6 drömmar per natt..

http://www.borderline.nu/nuke/modules.php?name=News&file=article&sid=120

/Ha en trevlig hemmakväll om ni inte gör annat ikväll.
/Chicadella :)

Inatt drömde jag något som jag aldrig drömt förut, jag drömde... okej jag kanske ska hålla det för mig själv, från det ena till det andra, konstigt nog har jag haft två ovanligt liknande drömmar två nätter i rad.

Jag drömde först om att hela min bostad var fylld av maskar, det var tusentals om inte miljontals bruna maskar som kryllade överallt, sen kommer jag inte ihåg mer. Den andra natten drömde jag om en orm, typ en majsorm eller pytonorm. Jag var dock inte rädd för den trots att den fräste hotande mot mig med stort gap, när jag lyfte upp den i svansen för att slänga ut den genom dörren, dock slingrade den sig snabbt under bron och jag fick syn på en liten fågel, som nyfiket kvittrade sig in under bron.

Kort efteråt hörde jag hur den lilla fågeln kved sin kvittrande ljusa stämma i skräck och panik. Jag tänkte mig att jag kanske ska låta det vara, fågeln har ingen chans längre..så jag började bege mig in igen och det lilla upprepande desperata fågelkvidet gav inte ifrån sig. Jag gav upp och tog kvasten till mig, stampade den hårt mot brogolvet, då såg jag hur den skadade lilla fågeln flög kvittrande ut ur bron i all hast och så vaknade jag.

Jag är ingen drömtydare, men det vore intressant och veta vad detta egentligen handade om? då jag är en sådan som ibland tror att drömmar har betydelse. Kanske är det lite av den Freudianska tron om det omedvetna som härjar i våra drömmar..som önskningar, drifter eller minnen, tankar och fantasier, som vi upplever inom oss.

Eftersom jag skriver filmmanus, har jag utvecklat en egenskap hos mig själv, som att tänka filmiskt i bilder, när jag skriver en historia tänker jag alltid i bilder och ser allt som en film framför mig och det är precis som att drömma. Jag upprepar ofta mina bilder inom mig för att kunna utveckla min historia, därför tränar jag mitt bildliga minne. Det började faktiskt med drömmar, som jag ville minnas. I början glömde jag snabbt bort dem, men tränade upp förmågan att komma ihåg dem, genom återupprepning. Nu är det lättare att minnas vad jag drömt och det är intressant, vilket liv som lever i det dolda ibland våra tankar.

Bara en tanke jag hade..

Foto:Hans Engström

Allt är relaterat till något och är man rak mot någon kan det vara en god gärning för den andre om inte för sig själv. Rakhet anses ofta vara en kylig egenskap och missuppfattas ofta till att uppfattas som elak, därmed vill folk gärna vara snälla, vilket blir resultatet till skenhelighet och oärlighet.

Jag vill dra ett streck över gott och ont och förespråka för ärlighet före oärlighet, vilket inte är lika med elakhet, det kan bli en god gärning att säga sanningen ibland, även om det kan svida. Dock vet bara du själv vad som är rätt för dig, då andra kan tycka helt annorlunda. Så vem är ond eller god?.. alla har sina egna avsikter med allt.
Vi lever nog i en egocentrisk värld trots allt...alla vill väl dock bli bättre i sig själv.

För visst börjar allt där, i hur du behandlar dig själv. Har man blivit utnyttjad för sin snällhet...vilket många säkert har, är det lätt hänt att man blir egoistisk, allt för att bättra på sin självbild. Det handlar om att stärka sin integritet och respekt för sig själv, för inte förrän då kan man visa den respekten för andra. Det är en klurig väg att gå innan man lärt sig hur man får respekt tillbaka...integritet är ett stort värde som man antingen har orubbat eller måste jobba sig tillbaka till. Inte förrän då kan man nog få åter det man ger.

Jag tror att man måste vara tydlig var gränsen går i en relation, för att inte rubba respekten för varandra och såra varandra på ett tillåtet sätt. Så vad är det som får oss att tro gott om andra och göra dessa handlingar? Det har väl delvis med dålig självbild att göra och ett behov på att vilja duga för för någon. Rädslan att bli övergiven och sårad återigen och få börja bygga upp sin självbild igen. Alla vill ju bli accepterade för den man är inte för vad man gör. Allt handlar väl om att man vill existera som JAG för andra och bli accepterad för det.

Jag kan inte sova som vanligt. Det är sent igen. Såhär har det nu varit över en vecka. Jag somnar inte förrän sent någon gång vid gryning.
Jag kommer ihåg när jag var barn...(låter som en gammal tant nu)...då liksom nu höll jag mig ofta vaken om nätterna.
Det är något med natten som lockar mig, jag trivs då när allt står still. Nu när jag tänker efter så har jag ju på något udda sätt kännt samma behagliga mystik i kyrkogårdar...det är nog den här stillheten och det är något tidslöst med det, allt stannar upp och dör ut...eller förlivar det som dött och bortglömt. Man andas och lever...som ett med sin innersta "ande" och är det inte då man oftast brukar komma på dom bästa berättelserna eller idéerna? Jag skriver ofta bra på nätterna just och är mest kreativ då.

Jag är inte rädd för "andar", däremot var jag det när jag var liten. Jag vågade ofta inte somna utan en tänd lampa.
Jag kunde intala mig till att det stod någon bredvid sängen om jag skulle vända mig om eller om jag istället låg och såg mot den mörka dörröppningen, att någon skulle dyka upp där...helt idiotiskt..eller?

Tack och lov lider jag inte av samma tankar längre...fast..det hörs väldigt mycket småljud i en liten stuga ute i skogen. Jag älskar tystnaden och det gör ju att jag också hör en del, när jag är vaken om nätterna, något som prasslar eller knakar till...men då har jag ju intelligens och vet att det finns råttor under golvet, trägnagare som baggar och myror, fåglar, älgar, rävar och ....björnar..okej, det finns alltså andra så kallade mindre skrämmande besökare...jag känner mig helt lugn. Så nu ska jag bara låsa dörren, gå upp på vindan, lägga mig och släcka lampan.

Vi säger godnatt.