chicadella

Jag kom att tänka på vad blyghet egentligen är..för har nu uppfattat att folk lätt missuppfattar just vad blyghet är..är det så lätt att döma ut vem som är vad och varför? Eller tänker vi som andra gör..?

Jag skulle nog säga att blyga personer har en rädsla inom sig av att bli missuppfattade eller avslöjade och det tror jag grundar sig i dåligt självförtroende och alltför höga krav på sig själva i vad det nu är man då konkurrerar om...
Den blyge känner sig alltid utsatt..kanske är denne rädd för att avslöjas i en intelligent diskussion om intelligens eller om rädd för att yttra sig med ett sämre ordförråd jämfört med andra..eller har rädslan för att bli betraktad som dum helt enkelt och bli avvisad.

Den blyge kan mycket väl tycka att de själva är bra och duktiga personer, men att de är osäkra på ifall de blir accepterade som en i gruppen ifall man säger eller gör något klumpigt, som blir pinsamt värre och kanske fryses ut desto mer av gruppen. Därför låter den blyge hellre få folk till att tro att man är intelligent..osv..och är tyst för då vet de inget om det..De blyga är rädda för att bli avslöjade som "inte" perfekta. Därmed är det kanske så att blyga personer har enormt höga krav på sig själva och sällan blir nöjda.

Vad jag intresserar mig för är gränsen mellan blyghet och feghet eller finns den?

Kanske är det samma sak..så att tänka som att “Jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker om mig” anses vara målet, som att sänka på omtanken för andra, när tänker att jag skiter i vad andra tycker då tros jag ha nått över barriären till ett gott självförtroende..

Det är som att vi närmar oss lite av egoism..så vad vill den blyge? Bli egoistisk, det låter ju inte så bra...men..kanske är man just alltför oegoistisk, man vill ju trots allt att alla ska tycka om en precis som man är, det är alltså målet..

Ska vi närma oss gruppens bästa?...och för att behålla den bra och eliminera de som stör..alltför vanligt bland mobbing..men mobbarna är verkligen inte blyga, men inte i alla fall starka, som underdånar sig gruppen och är rädda för sin individualitet! Mobbare är fega!

Nu tänker jag omvänt här..

Om blyghet och feghet då är detsamma..att man inte vågar..då kan den blyge likaväl alltså vara den som är populär och "en i gänget" just på grund av dess feghet i att uttrycka sig ädelt och sant. Så därmed behöver den ensamma inte alltid vara den blyge bara för att den är utsatt eller utfryst..kanske är han den enda som är sann och trygg i sig själv i att våga vara just sig själv och vågar uttrycka precis som man tycker. Då är den den "tystne" inte den "blyge" eller den "fege" utan den "starke" och den som faktiskt skiter i vad andra tycker och tänker för rättvisans skull..och skiter i gruppen!

Då är det i så fall omvänt att den som "anses" vara stark egentligen är den mest svaga och blyge jämte fege. Och den som "anses" vara den svage, som är den tystlåtne, ensamme, inte egentligen är den blyge, utan den starke och trygge i sig själv.
Jag tror då att ensamma personer är starka individer! Och kan åstadkomma mycket i livet på grund av sin tro på en egen identitet!

Foto: Chicadella
Blommor till den som vågar vara stark!


Kram på er
C